Psykisk ohälsa och tung industri handlar Michelangelo Antonionis Den röda öknen om.
Den röda öknen av Michelangelo Antonioni (1964)
I flera av sina filmer skildrar italienske regissören Michelangelo Antonioni miljöer typiska för det moderna samhället. I Feber (1962) är det börsen och storstaden, i Blow-up (1966) handlar det om modeindustrin, och i Den röda öknen om tung fabriksindustri.
Genom ödelagd förstörd mark kring en stor fabrik där hennes man arbetar rör sig en kvinna som lider av psykisk ohälsa och deras lilla son. En industrimagnat på besök förälskar sig i henne och börjar uppvakta henne.
Filmen är nästan demonstrativt estetisk. Färgskalan går konsekvent i rött och grönt vilka återfinns i hårfärger, kläder och inredningar. I samtliga scener är också skådespelarna placerade som om de poserar för tavlor.
Snygg men långsam
Om Antonioni påminner om någon bildkonstnär så är det amerikanen Edward Hopper som placerar små ensamma människor i öde landskap och byggnader. Både Antonionis filmer och Hoppers målningar uttrycker samma ödslighet och alienation.
Ett annat genomgående tema i Antonios filmer tycks vara den tillfälliga flörten och sexuella förbindelsen som ett slags flyktförsök från tillvarons tomhet. Där finns också ett slags rotlöshet gestaltad som står i motsats till familjeband och tradition. Alla de temana återfinns i Den röda öknen.
Det är knappast Antonionis bästa film. Tempot är väldigt lågt och fokuset ligger mer på filmens visuella stil än på dramaturgin, men den är helt klart sevärd som ett försök att fånga en slags modern erfarenhet av rotlöshet och brott med traditionen.
Antonionis filmer Äventyret, Feber och Den röda öknen (1964) går alla att se på SVT play fram till den 23 juli. De kan vara svåra att få tag på och det är ett utmärkt tillfälle att se dem.
Kulturbilagan 