Strindbergs Inferno är autofiktion långt innan begreppet var påtänkt. Så är den skildrade galenskapen Strindbergs?
Inferno av August Strindberg (Bonnier e-bok, 2012) Översättare Frans Eugène Fahlstedt, 280 sidor
August Strindberg får skylla sig själv när han i slutet av Inferno (1896) stiger ned i handlingen i egen hög person och börjar prata om sina andra böcker och om Tjänstekvinnans son som hans självbiografi. Alldeles innan har det beskrivits hur berättarjaget i Inferno hallucinerat och sett Gustav Adolf i askan i sin eldstad. Var det så konstigt ifall kritikerna drog slutsatsen att Strindberg beskrev sin egen galenskap?
Samtidigt heter huvudpersonen i Tjänstekvinnans son Johan och den är berättad i tredje person, även om den ligger nära Strindbergs eget liv. Berättaren i Inferno ges aldrig något namn men Strindberg avslutar med att intyga att det är han själv. Den som inte tror honom kan jämföra Inferno med hans dagbok.
Huvudpersonen i Inferno lever isolerad i Paris. Han försöker göra karriär inom naturvetenskapen genom att framställa guld på kemisk väg. Vid ett av experimenten bränner han händerna så illa att han blir inlagd på sjukhus. Den verklige Strindberg hade istället psoriasis på händerna och hans vänner skramlade så han fick läkarvård.
Skrevs på franska
Romanen inleds med att huvudpersonens hustru lämnar Paris. Deras lilla dotter finns hos morföräldrarna. Senare reser huvudpersonen och hälsar på dottern och relationen beskrivs som kärleksfull i kontrast till de flesta andra relationer som berättaren har där han ser andra människor som hot. När han träffar en läkare så är han rädd för att denne ska diagnostisera honom som sinnessjuk och att han ska hamna på sinnessjukhus. Strindberg hade tidigare gestaltat samma tema i pjäsen Fadern (1887).
De av Strindberg påtalade likheterna mellan huvudpersonen och honom själv gör att romanen kan läsas som en så kallad autofiktion vilket blivit mycket vanligt i modern litteratur. I sådana finns ofta en författarkaraktär som antingen delar namn eller biografi med sin författare precis som i Inferno. Skillnaden mot självbiografiska verk är att autofiktionen är mer konstnärligt gestaltad och kanske även innehåller inslag som inte är verkliga. Så Strindberg är mycket modern i Inferno när han spelar ett sorts litterärt spel med sin egen identitet.
Romanen är skriven direkt på franska och översattes till svenska av Eugene Fahlstedt. I Nationalutgåvan av Strindbergs verk löper den franska originaltexten och svenska översättningen parallellt på sidorna. Vad som dröjer sig kvar efter läsningen är hur Strindberg gestaltar en människas inre värld med starka känslor, förhoppningar och förtvivlan. Det är det som gör Inferno till en stark läsupplevelse, mer än frågan i vilken grad den skildrar Strindbergs verkliga liv eller inte.
Kulturbilagan 