En pojke växer upp på en kyrkogård uppfostrad av döda och jagad av en mördare.
Kyrkogårdsboken, volym 1 av Neil Gaiman, P Craig Russell, med flera (Epix, 2023) översättning av John-Henri Holmberg, 192 sidor i färg
En kallblodig mördare dödar en hel familj i deras hem, men den yngste pojken lyckas fly till en närbelägen kyrkogård där han adopteras och göms av de döda. Det är upptakten till serieversionen av Neil Gaimans Kyrkogårdsboken som först gavs ut som textbok med illustrationer för 15 år sedan.
Under sin uppväxt på kyrkogården får pojken sedan vänner både bland levande och döda och får uppleva många spännande äventyr bland monster och brottslingar. Varje kapitel är berättat som en avslutad helhet. Ramhandlingen utgörs av att mördaren fortfarande är på jakt efter pojken.
Seriebearbetningen är uppdelad i två volymer varav det här är den första. Huvudansvarig för bearbetningen är serieräven P Craig Russell som tecknat serier som Batman, Neil Gaimans Sandman och som berättat flera av Oscar Wildes sagor i serieform. Han har bara tecknat ett av kapitlen i boken medan de andra är illustrerade av för mig mindre kända tecknare.
Döden är en häst
De skiftande teckningsstilarna stör mig inte eftersom de alla rör sig inom liknande skolor. Ibland tycker jag mig känna igen influenser från välkända skräcktecknare som Bernie Wrightson men många av tecknarna har också personliga stilar som passar väl att teckna Gaimans speciella mix av saga, myt, skräck och äventyr.
Kanske är det bara min upplevelse men jag tycker att seriebearbetningar av kända litterära verk blir allt vanligare. Nyligen har jag läst seriebearbetningar av Kurt Vonneguts Slakthus 5 och Roald Dahls Häxorna. Att just Neil Gaimans textböcker kommer i serieform känns inte heller speciellt konstigt eftersom han efter sin Sandman räknas som en av de verkligt betydelsefulla manusförfattarna inom den tecknade serien.
Jag tycker att den här seriebearbetningen är lyckad främst för att den inte fallit för frestelsen att citera för mycket av Gaimans text utan koncentrerar sig på bildberättandet och dialogen. I några enstaka scener upplever jag att det är lite för mycket text som säger saker som också uttrycks i bild men det hör till undantagen.
Det är lätt att ryckas med i handlingen och av de många levande karaktärerna som en ung häxa som begravts i en omärkt grav och av döden som en vacker kvinna med en häst som alla får rida på någon gång. Det är samma slags karaktärer som också finns i Sandman och som gjorde den så bra. Kyrkogårdsboken är inte lika brett episkt upplagd men den har mycket av samma magi i det mindre formatet.
Kulturbilagan 
En reaktion på ”Livet bland de döda”