Queer metadeckare av Der Super-Lars

Ingenting är som det först verkar i Lars Sjunnessons komiska agentserie Natacha. Inte sedan heller.

Natacha av Lars Sjunnesson (Sanatorium, 2022) 100 sidor i svartvitt 

Serietecknaren Lars som liksom den verkliga Lars Sjunnesson är bosatt i Berlin är rädd för elektriciteten i sitt vattenskadade kök. Därför får han mat och el från sin granne. Som motprestation vill hon att han ska teckna henne som en seriefigur.

Men manuset till den porriga agentserie hon vill att Lars tecknar innehåller så mycket våld att han blir illamående. Och varför ser hennes gamla rullstolsburna mamma så bekant ut? Och vad har ambassadören Carl Tham med allt göra? Och den tyska officeren under andra världskriget som kanske egentligen är en kvinna som heter Natacha?

Avancerade mordplaner och dubbelspel som hämtade ur litterära agentromaner blandas med metaberättande och queera rollspel lika avancerade som de i modern romankonst. Och så är allt roligt också, på Sjunnessons egna infallsrika sätt där en slags absurd vardagsrealism hela tiden blandas med det fantastiska och där givetvis queerperspektivet satiriseras. För Sjunnesson kan aldrig etablera ett tema utan att samtidigt skjuta ned det.

Der Super-Lars

Allt är tecknat i en slags naivistisk undergroundstil med mycket svärta med karaktärer med så roligt minspel och kroppsspråk att jag hela tiden blir full i skratt. Den halsbrytande blandningen av svenska och tyska som är genomgående i albumet är också kul och känns betydligt mer originellt än all svengelska som är mycket vanligare i seriesammanhang.

Lars Sjunnesson har varit verksam som serieskapare sedan 1980-talet med utgivning på förlagen Tago och Galago. Till hans mest kända serier hör den om anarkisten Åke Jävel. Han har väl aldrig lyckats få riktigt det där stora folkliga genombrottet som en Joakim Pirinen eller en Liv Strömquist utan mer förblivit en slags doldis. Det är mest tråkigt för den stora publiken som missar hur rolig och underhållande han är. Samitidigt är det lätt att förstå vid en läsning av Natacha som skämtar med queer, feminism, pornografi och vapenfetischism. Är det roligt och får man ens skämta om det? Det är betydligt mer minerat område än när exempelvis Strömquist skämtar om patriarkatet eller Pirinen om borgerligheten.

Efter att ha fascinerats av alla komiska infall och metakullerbyttor i Natacha så är i alla fall jag beredd att kalla Sjunnesson likadant som en av metafigurerna i albumet: Der Super-Lars. Han är precis så bra.

Går det att skämta om feminism på det här sättet i den mansdominerade seriebranschen? Serien är helt i svartvitt i albumet. Den rosa nyansen här är från ett reklamutskick.